Tänkvärd läsning

http://www.dn.se/debatt/min-gud-dras-i-smutsen-av-praster-och-biskopar-1.1075429

Om det är någon som tänker att man inte kan tro på Gud för att det finns så mycket som kyrkan har gjort fel, så skulle nog inte någon kunna kalla sig troende. Inte jag i alla fall. Tron handlar om en relation mellan en själv och Gud. Kyrkan är tänkt att finnas där som stöd. Det funkar ju bevisligen inte alltid, men det betyder inte att Gud inte finns. Bara att människor ibland, eller ofta, kan göra fruktansvärda saker ändå.

Och jag tror att Gud gråter när såna saker händer. Att de som han älskar kan göra så mot varandra. Lika mycket som han ler när vi är snälla mot varandra. Det är så kärlek fungerar.

Julen är här!

Imorgon, kära vänner, är det julafton. Kulmen på en tid av glädje, kärlek och gemenskap med familj och vänner. Eller?

Enligt undersökningar känner sig allt fler stressade i juletider: man ska städa hela huset till minsta dammråtta är borta, leta fram julpyntet, pynta, sätta upp julgardiner, skaffa julgran, klä julgran, köpa julmat, baka julgodis, pepparkakor, lussebullar och så vidare. Listan är oändlig på saker som "måste" göras innan jul. Och som om det inte vore nog: köpa julklappar! Genom rent logiskt tänkande kan man ju räkna ut att ju större familj och ju fler vänner man har desto fler julklappar måste man köpa och desto mer pengar får man då lägga ut. För många är december en mörk månad i bankboken som man helst vill glömma när januari träder in.

Det var väl aldrig riktigt tanken med julen. Men det är lätt så att när man har mycket att göra glömmer man bort poängen med det hela. Många av de uppräknade sakerna stämmer ju såklart inte in på alla, men jag tror att ett som är säkert är att ju äldre man blir desto mer känner man av det och man förstår mer och mer varför mamma ofta suckade över julen istället för att lysa upp i ett leende som man själv gjorde vid tanken på julklapparna man skulle få... Och det som egentligen är roligt, som att baka och klä granen, känns kanske jobbiga just för att man "måste" göra dem.

Egentligen handlar ju inte julen om vare sig julklappar eller knäck eller köttbullar. Inte ens snö som man så ofta önskar sig för stämningens skull. Men det faktum att Guds egen son föddes (eller ja, det har ju diskuterats, men man firar i alla fall hans födelsedag nu) får lämna plats åt våra mer världsliga traditioner. Men vad julen handlar om att är att vi ska bli lite extra påminda om det så kallade kärleksbudskapet - att den oändliga kärlek Gud hade och har till oss ska vi föra vidare till människor runt omkring oss. Man behöver inte överge traditionerna för det, men om de gör att vi känner oss så stressade att vi hellre skippar det har det gått för långt. Det viktiga är helt enkelt att hitta balansen.

Så ha en riktigt god jul allihopa. Jag hoppas att julmaten (och godiset) smakar bra och att Kalle är lika bra som förra året :)

Hanna

Jag heter alltså Hanna, jag är nitton år och ska spendera mitt första år efter gymnasiet som au pair hos en familj i Paris med tre små söta flickor somjag ska prata svenska med eftersom deras mamma är svensk och de ska träna sin tvåspråkighet. Förhoppningsvis kommer detta året också göra att mina franskakunskaper blir mer eller mindre flytande då jag även själv ska ta lektioner i just franska. Det känns än så länge väldigt bra, även om barn ju alltid är barn och inte alltid gör som man säger...

Jag är, till skillnad från resten av medlemmarna i gruppen, inte uppvuxen i en kristen familj. Oavsett om man är det eller inte så är ju ens tro (eller icke-tro) inte lik någon annans, varje andlig resa är unik. Det går inte att förneka att uppväxten har stor betydelse, men det är viktigt att förstå att ens liv kan ta en annan riktning. Många kanske tänker att man måste vara uppväxt med det för att kunna vara kristen eller troende, att man inte kan "bli" det. Jag vet, jag har varit där.

Under högstadiet började jag gå på ungdomssamlingar i kyrkan. Det var mest för att träffa kompisarna, men jag påverkades ju såklart av det som sades om Gud och tro och allt möjligt. En del kanske tänker hjärntvättning och sekt när de hör sånt, men jag vill hellre påstå att det är helt naturligt att fundera över varför man finns till och vad som kommer hända med en "efteråt." På ett tonårsläger innan nian bestämde jag mig slutligen för att testa. Det var på en andakt (mycket mysig tillställning, man sjunger, ber, tänder ljus, och bara... är) där de som höll i den frågade om de fanns några som ville stanna kvar efteråt för att säga ja till ett liv med Gud. Det var ungefär fem stycken till som gjorde det, vi fick ett häfte om vad det kristna livet innebär, de kramade oss, och allt kändes konstigt och bra på samma gång. Inte så värst dramatiskt som man kan läsa om i tidningar ibland, men som sagt, varje andlig resa är unik.

Jag har fortfarande tvivel, det tror jag alla har. Och jag kan fortfarande känna mig obekväm i kristna sammanhang, ibland för att alla andra verkar vara så säkra på det, ibland för att jag känner mig utanför för att jag inte har vuxit upp med det.

Det som är så bra är att Gud accepterar det. Jag tror faktiskt att han gör det.

Det var allt från mig denna gången. Ha det bra tills nästa uppdatering som någon behagar göra.