Jag är, till skillnad från resten av medlemmarna i gruppen, inte uppvuxen i en kristen familj. Oavsett om man är det eller inte så är ju ens tro (eller icke-tro) inte lik någon annans, varje andlig resa är unik. Det går inte att förneka att uppväxten har stor betydelse, men det är viktigt att förstå att ens liv kan ta en annan riktning. Många kanske tänker att man måste vara uppväxt med det för att kunna vara kristen eller troende, att man inte kan "bli" det. Jag vet, jag har varit där.
Under högstadiet började jag gå på ungdomssamlingar i kyrkan. Det var mest för att träffa kompisarna, men jag påverkades ju såklart av det som sades om Gud och tro och allt möjligt. En del kanske tänker hjärntvättning och sekt när de hör sånt, men jag vill hellre påstå att det är helt naturligt att fundera över varför man finns till och vad som kommer hända med en "efteråt." På ett tonårsläger innan nian bestämde jag mig slutligen för att testa. Det var på en andakt (mycket mysig tillställning, man sjunger, ber, tänder ljus, och bara... är) där de som höll i den frågade om de fanns några som ville stanna kvar efteråt för att säga ja till ett liv med Gud. Det var ungefär fem stycken till som gjorde det, vi fick ett häfte om vad det kristna livet innebär, de kramade oss, och allt kändes konstigt och bra på samma gång. Inte så värst dramatiskt som man kan läsa om i tidningar ibland, men som sagt, varje andlig resa är unik.
Jag har fortfarande tvivel, det tror jag alla har. Och jag kan fortfarande känna mig obekväm i kristna sammanhang, ibland för att alla andra verkar vara så säkra på det, ibland för att jag känner mig utanför för att jag inte har vuxit upp med det.
Det som är så bra är att Gud accepterar det. Jag tror faktiskt att han gör det.
Det var allt från mig denna gången. Ha det bra tills nästa uppdatering som någon behagar göra.
