Tänkvärd läsning

http://www.dn.se/debatt/min-gud-dras-i-smutsen-av-praster-och-biskopar-1.1075429

Om det är någon som tänker att man inte kan tro på Gud för att det finns så mycket som kyrkan har gjort fel, så skulle nog inte någon kunna kalla sig troende. Inte jag i alla fall. Tron handlar om en relation mellan en själv och Gud. Kyrkan är tänkt att finnas där som stöd. Det funkar ju bevisligen inte alltid, men det betyder inte att Gud inte finns. Bara att människor ibland, eller ofta, kan göra fruktansvärda saker ändå.

Och jag tror att Gud gråter när såna saker händer. Att de som han älskar kan göra så mot varandra. Lika mycket som han ler när vi är snälla mot varandra. Det är så kärlek fungerar.

Omvänd jantelag

1. Du skall tro att du är något.

2. Du skall tro
att du är lika god som alla andra
och alla andra är lika goda som du.

3. Du skall tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.

4. Du skall veta att du är lika bra som andra.
Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

5. Ibland vet du mer än andra.

6. Du är inte förmer än andra,
men du är enastående som alla andra.

7. Du duger till mycket.

8. Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.

9. Du skall tro
att många bryr sig om dig.

10. Du skall tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

Julen är här!

Imorgon, kära vänner, är det julafton. Kulmen på en tid av glädje, kärlek och gemenskap med familj och vänner. Eller?

Enligt undersökningar känner sig allt fler stressade i juletider: man ska städa hela huset till minsta dammråtta är borta, leta fram julpyntet, pynta, sätta upp julgardiner, skaffa julgran, klä julgran, köpa julmat, baka julgodis, pepparkakor, lussebullar och så vidare. Listan är oändlig på saker som "måste" göras innan jul. Och som om det inte vore nog: köpa julklappar! Genom rent logiskt tänkande kan man ju räkna ut att ju större familj och ju fler vänner man har desto fler julklappar måste man köpa och desto mer pengar får man då lägga ut. För många är december en mörk månad i bankboken som man helst vill glömma när januari träder in.

Det var väl aldrig riktigt tanken med julen. Men det är lätt så att när man har mycket att göra glömmer man bort poängen med det hela. Många av de uppräknade sakerna stämmer ju såklart inte in på alla, men jag tror att ett som är säkert är att ju äldre man blir desto mer känner man av det och man förstår mer och mer varför mamma ofta suckade över julen istället för att lysa upp i ett leende som man själv gjorde vid tanken på julklapparna man skulle få... Och det som egentligen är roligt, som att baka och klä granen, känns kanske jobbiga just för att man "måste" göra dem.

Egentligen handlar ju inte julen om vare sig julklappar eller knäck eller köttbullar. Inte ens snö som man så ofta önskar sig för stämningens skull. Men det faktum att Guds egen son föddes (eller ja, det har ju diskuterats, men man firar i alla fall hans födelsedag nu) får lämna plats åt våra mer världsliga traditioner. Men vad julen handlar om att är att vi ska bli lite extra påminda om det så kallade kärleksbudskapet - att den oändliga kärlek Gud hade och har till oss ska vi föra vidare till människor runt omkring oss. Man behöver inte överge traditionerna för det, men om de gör att vi känner oss så stressade att vi hellre skippar det har det gått för långt. Det viktiga är helt enkelt att hitta balansen.

Så ha en riktigt god jul allihopa. Jag hoppas att julmaten (och godiset) smakar bra och att Kalle är lika bra som förra året :)

Trafikljuset: Kör, vänta, stopp!

Tror man inte att bön till Gud kan ge svar så har man nog aldrig prövat. Många gånger ber jag utan att tänka på vad det är jag ber om egentligen. Utan att kanske tro att jag kommer få något svar. Men när man minst anar det, kommer det där svaret. Kanske inte som man hade tänkt sig, kanske inte ens det man bad om direkt, men på något sätt är det ändå svar på bön.

Jag satt och kollade lite i min dagbok, och insåg hur sjukt mycket som jag har skrivit där... som har löst sig. Jag har inte ens märkt att saker jag har bett för i dagar, månader, ja till och med år, har fått svar. Det är först nu efteråt som jag inser hur Gud har vart med i allt.

Sen finns det saker som inte alls har blivit som jag har bett. Men det är oftast saker som jag inser nu var bättre att jag inte fick som jag ville. Det är otroligt hur liten syn på allt man har när man är i vissa situationer. Nu efteråt kan jag se hur de sakerna bara va bra för både mig och andra att det inte blev som jag ville.

Gud svarar alltid på bön. Och inte bara det, han svarar i rätt tid, och som man minst anar det. Jag hörde nån gång någon som liknade Guds bönesvar vid ett trafikljus:
Grönt: Ja! (det blir som man vill)
Gult: vänta! (Inte rätt tid, längre fram kanske)
Rött: Nej! (Det är inte bra för dig, det blir bara värre osv)

Det svåra är att inse att man själv kanske inte ser hela bilden. Man själv kanske inte har rätt jämt. Då är det skönt att kunna lita på att Gud har allt under kontroll. Men det är svårt att lita på att Guds svar är rätt svar... tills man kan se tillbaka och inse att det är just va de är.

En sak är säkert - ber man inte alls så får man inget svar.

Hanna

Jag heter alltså Hanna, jag är nitton år och ska spendera mitt första år efter gymnasiet som au pair hos en familj i Paris med tre små söta flickor somjag ska prata svenska med eftersom deras mamma är svensk och de ska träna sin tvåspråkighet. Förhoppningsvis kommer detta året också göra att mina franskakunskaper blir mer eller mindre flytande då jag även själv ska ta lektioner i just franska. Det känns än så länge väldigt bra, även om barn ju alltid är barn och inte alltid gör som man säger...

Jag är, till skillnad från resten av medlemmarna i gruppen, inte uppvuxen i en kristen familj. Oavsett om man är det eller inte så är ju ens tro (eller icke-tro) inte lik någon annans, varje andlig resa är unik. Det går inte att förneka att uppväxten har stor betydelse, men det är viktigt att förstå att ens liv kan ta en annan riktning. Många kanske tänker att man måste vara uppväxt med det för att kunna vara kristen eller troende, att man inte kan "bli" det. Jag vet, jag har varit där.

Under högstadiet började jag gå på ungdomssamlingar i kyrkan. Det var mest för att träffa kompisarna, men jag påverkades ju såklart av det som sades om Gud och tro och allt möjligt. En del kanske tänker hjärntvättning och sekt när de hör sånt, men jag vill hellre påstå att det är helt naturligt att fundera över varför man finns till och vad som kommer hända med en "efteråt." På ett tonårsläger innan nian bestämde jag mig slutligen för att testa. Det var på en andakt (mycket mysig tillställning, man sjunger, ber, tänder ljus, och bara... är) där de som höll i den frågade om de fanns några som ville stanna kvar efteråt för att säga ja till ett liv med Gud. Det var ungefär fem stycken till som gjorde det, vi fick ett häfte om vad det kristna livet innebär, de kramade oss, och allt kändes konstigt och bra på samma gång. Inte så värst dramatiskt som man kan läsa om i tidningar ibland, men som sagt, varje andlig resa är unik.

Jag har fortfarande tvivel, det tror jag alla har. Och jag kan fortfarande känna mig obekväm i kristna sammanhang, ibland för att alla andra verkar vara så säkra på det, ibland för att jag känner mig utanför för att jag inte har vuxit upp med det.

Det som är så bra är att Gud accepterar det. Jag tror faktiskt att han gör det.

Det var allt från mig denna gången. Ha det bra tills nästa uppdatering som någon behagar göra.

Reflecting with my limited mind

The human mind

Its amazing
How we think
that the world is as big as our mind
that we can fit the great universe into our brain cells
that we can understand the cause, meaning and function of all the
stuff
things
bits and pieces

small or big,
simple or complicated

why do we think, that we can make sense
of the puzzle of life?

We spend our wholes lives
Trying to understand
That which is not understandable

We don’t realize
What an extremely small portion
Of reality
Of what we find out
Of which we even touch upon the truth

We live in a dream
Limited by our head
Cornered by the society

Is the human so blind,
So proud, so self-centred
Are we such know-it-all's

That we cannot accept,
or even conceive
That reality is so much larger
than what can be tested, wearing
what was once white coats
and scratched glasses?

How can any subjective,
tiny,
blind,
limited
human
Say that they are right, and God is wrong?
That they are bigger than God?
That if God existed, he would be that way,
he wouldn’t be like this?
He would be the way our limited mind wants him to be.

Wait -

He would be God
Creator of everything
Wouldn’t his mind be unlimited?

Not limited
Like ours?

FANNY

Hej. Jag heter Fanny. Jag är 20 år. I våras tog jag studenten från International Baccalaureate, Tingvallagymansiet i Karlstad. Nu har jag valt att ägna ett år åt Gud. Jag pluggar på Bjärka-Säbys Bibel-och träningskola, utanför Linköping.

Jag är kristen. Jag har alltid haft en tro på Gud, men inte förrän på senare har har jag tagit steget till att leva ett liv som en kristen. När jag var 17 år gammal bestämde jag mig för att jag ville döpa mig. Det var ett avgörande beslut för mig som kristen, som fick öppna upp mina ögon för vilken riktning mitt liv skulle ta.

Efter drygt två veckor här på Bjärka har min andliga resa tagit igång ordentligt. Att vara kristen är det svåraste, men samtidigt det lättaste beslutet. Det är svårt därför att man måste se över det liv man lever och vara beredd att omprioritera och se på situationer från en annan synvinkel. Det är lätt därför att det vackraste som finns är att få vara ett av Guds barn och leva i hans kärlek.